17/5 2017
Jag är ofta ute på skolor för att göra författarbesök eller hålla workshops. Tanken är förstås att jag genom att berätta om mina böcker och mitt yrke ska inspirera till läsning och eget skrivande. Många gånger får jag höra att eleverna har sett fram emot att jag ska komma. Och när jag kommer gående med min bokkasse frågar de med tindrande ögon om det är jag som är ”den riktiga författaren”.
Det är förstås härligt att vara efterlängtad. Men faktum är att jag längtar lika mycket! För när jag suttit länge och skrivit i min ensamhet vill jag träffa dem jag skriver för – barnen och ungdomarna. Utan kontakten med dem skulle jag tappa greppet om vilka mina läsare är.
Alla författarbesök är inte är lätta att genomföra. Det kan vara stökigt (en massa spring i klassrummet av såväl lärare som elever), för pratigt eller för sömnigt. Men det finns alltid – ALLTID! – något att ta vara på: Blicken av samförstånd från eleven som älskar att skriva och drömmer om att bli författare. Den från början högljudda som plötsligt sätter sig ner (i ett avskilt hörn) och börjar öva på gestaltning som om hen aldrig gjort något annat i hela sitt liv. Eller de coola kidsen som efter lektionen kommer fram och tackar med en kram.
Mina besök i verkligheten påminner mig om hur det var att gå i tvåan, fyran eller åttan. Samtidigt får jag veta hur det är att vara åtta, tio eller fjorton år idag, år 2017. Och det är oerhört värdefullt!