Vykort från Barbro

16/8  2017

IMG_6599

För två år sen fick jag chansen att träffa min stora författaridol Barbro Lindgren. Mötet skedde när jag var projektledare för en konferens om barnlitteratur. Barbro har ingen mobiltelefon och använder inte mejl så jag ringde och frågade om hon ville komma. Det var supernervöst! Tågbiljetter och annan information skickades med vanlig post (frimärken, ni vet) och allt kändes lite osäkert. Man är ju så van vid att kunna få direktkontakt i samma stund som en tanke dyker upp.

Inför konferensen var jag – på grund av den icke existerande mobilen – livrädd för att tappa bort Barbro. Och när vårt dragplåster inte dök upp till välkomstminglet exakt den tid vi hade bestämt fick jag nästan panik. Var fanns hon? Hade tåget stannat? Vad skulle vi säga till konferensdeltagarna? Men en halvtimme senare kom hon, så klart. Hade bara vilat lite efter resan. Och självfallet var hon precis så trevlig och klok som jag trodde.

Alla som medverkade på konferensen avtackades med en bok så jag passade, lite fräckt, på att ge Barbro min egen (då sprillans nya) Den här sommaren kan bli min död. Självklart hoppades jag på att hon skulle läsa den men kunde inte drömma om att få feedback. Så en dag damp det ner ett vykort i min brevlåda (den fysiska, alltså) med ett jättefint omdöme! Jag blev svimfärdig av lycka: Min idol gillar min bok!

Till saken hör att Den här sommaren kan bli min död är min mest personliga berättelse. Den bygger nämligen på mina nojor. En del har jag släppt, andra finns kvar – och man kan ju alltid hitta nya saker att oroa sig för. ;-) Boken är i alla fall tänkt att vara en tröst för alla barn som går omkring och är rädda: för döden, för sjukdomar, för att göra bort sig, för att inte hitta kärleken, för att sova borta – och så vidare.

Inför Barbros medverkan i ovan nämnda konferens läste jag om böckerna om Sparvel liksom Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Jag älskade dem som barn! Och hösten 2015, ungefär 35 år senare, förstod jag också varför. Sparvel (och Barbro) var ju som JAG: orolig, tänkte ”konstiga” tankar, tyckte synd om gamla farbröder och så vidare. (Jag grät t ex alltid under teveprogrammet N P Möller fastighetsskötare som handlade om en ensam man och hans hund.)

Under den där omläsningen blev jag också en smula röd om öronen. För Den här sommaren kan bli min död kändes plötsligt som ett ofrivilligt försök till tematiskt plagiat av Barbro Lindgrens självbiografiska böcker. (Inga övriga jämförelser, whatsoever.)

Jag är innerligt tacksam för att omläsningen inte skedde innan jag skrev boken om Fanny. För då hade jag kanske tänkt att den inte behövdes, eller inte vågat skriva den på grund av prestationsångest. Men nästan femtio år har passerat sen Jättehemligt skrevs och barn oroar sig fortfarande för alla möjliga saker. Det kan nog helt enkelt inte finnas för många trösteböcker för oroliga själar. Och för mig blev arbetet med boken som ett slags terapi, jag är så glad att den blev skriven!

I två års tid har vykortet från Barbro legat framför mig på skrivbordet, för det mesta gömt under fakturor och andra papper. Men i stunder av tvivel (de infaller ganska ofta) har jag plockat fram det lilla kortet och läst avslutningsmeningen: ”Hoppas du reser omkring till skolor och läser ur din bok – alla behöver den!” Sen har lusten och självförtroendet kommit tillbaka.

Beröm kan vara skillnaden mellan att ge upp eller att kämpa vidare. Jag ser det därför som min viktigaste uppgift att peppa barn och unga som jag möter. Det går alltid att hitta något positivt i en text. Alltid!

PS. Alldeles nyligen, inför att Den här sommaren kan bli min död skulle göras tillgänglig som ljudbok på Storytel, skrev jag till Barbro Lindgren och frågade om jag och förlaget fick lov att citera henne. Det fick vi. :-)