Morris blogg


Tjaba! Morris här. Välkommen till min blogg, eller vad man nu brukar säga. Jag vill poängtera att det inte var min idé att börja blogga, det var mattes påhitt. Hon får skylla sig själv. Jag har nämligen full koll på allt hon gör – det tänkte hon nog inte på! He, he …

23/1 2012

Marcus Hellner? Nä, honom känner jag inte till.

Sa du Marcus Hellner? Nä, honom känner jag inte till.

Man brukar säga att man ska ligga lågt i början för att kunna spurta på slutet. Inte min stil. Jag satsar allt från start!
Ett bra upplagt lopp går till ungefär så här:

1. Fånga en god mus.
2. Sätt dig på trappan med ryggen mot ytterdörren så att bytet inte syns.
3. Jama hjärtskärande. (OBS! Utan att släppa musen.)
4. När någon öppnar dörren kastar du dig in i hallen och sätter kurs mot vardagsrummet.
5. Ignorera publikens hejarop (“Han har nåt i munnen! Släng ut honom!”) och fokusera på din uppgift.
6. Kör innerspår.
7. Tacka och ta emot om du får hjälp på upploppet: det finns hundradelar att tjäna på en avslutande luftfärd strax innan målgång. (Kom ihåg: Släpp inte musen!)
8. Kolla sluttiden.
9. Kasta ett öga på norrmannen bakom dig, sträck upp tassarna i luften och jubla.
10. Ät musen.

30/10 2011

Jag har under de senaste månaderna ägnat mig åt ett eget litterärt projekt. Matte vet inte om det (finns ju risk att hon stjäl idén). Hursomhelst så tänkte jag att om en björn kan skriva böcker om filosofi (Tao enligt Puh) så kan väl jag göra nåt liknande inom matematik. Och jag har faktiskt kommit fram till en enkel – men genial – formel:

Katten ...

Katten ...

... musen ...

musen ...

tiotusen!

15/8 2011

Frihet.

Free. At last.

När människorna jag bor hos åkte på semester skickade de mig på koncentrationsläger. Så fruktansvärt orättvist! Medan de badade, åt glass och grillade hejdlöst blev jag inlåst och hänvisad till en diet på vatten och torrfoder. Inga läckra småfåglar, inga kaninungar, inga näpna näbbmöss – bara torrfoder.

Under min vecka i fångenskap försökte jag rannsaka mig själv: Hade jag gjort något för att förtjäna detta straff? Fanns det en rimlig orsak till denna förnedrande behandling? Nej. Hur jag än vände och vred på saker och ting kom jag fram till samma slutsats: Jag är en ovanligt snäll katt som aldrig besvärar dem jag bor hos. Jag är, vid närmare eftertanke, bäst!

När matte äntligen kom och hämtade mig förväntades jag bli glad över att se henne. Glad?! Om jag hade varit ett något större kattdjur skulle jag ha slitit henne i stycken. Istället svor jag långa ramsor hela vägen hem. Och väl hemma gav jag mig ut på en heldagsjakt – alltmedan jag funderade över om jag någonsin skulle återvända till dem som sett till att sätta mig bakom lås och bom.

Det gjorde jag. Kanske var det prasslet av torrfoderpåsen. Eller tanken på att få sova i de små människornas sängar, alldeles intill dem, gärna under täcket. Jag slår vad om att det inte var deras beslut att låsa in mig.

23/6 2011

A roof with a view ...

A roof with a view ...

Jag har hittat ett nytt favoritställe! Det heter taket och verkar inte vara lika populärt bland människorna som bor i det här huset. Själv tycker jag hursomhelst att det är perfekt. Jag förstår inte hur jag har kunnat undgå denna toppenplats i hela mitt liv.

Om man klättrar allra högst upp, sätter sig bredvid skorstenen och tittar västerut kan man se Turning Torso och Kronprinsen. Ja, man kan också se hagen där min hästkompis Sara bodde förut. Och Rosengårdsrondellen. I öster syns ett böljande landskap med betande får. Och yttre ringvägen. Säga vad man vill om Skåne, men vackert är det i alla fall!

Tyvärr har jag (än så länge) bara varit däruppe en gång. Och den gången blev det ett himla liv. De små människorna – som låg i sina sängar – klagade på att det knastrade när jag promenerade på takpappen. De stora människorna, särskilt matte, oroade sig för att jag skulle trilla ner.

Trilla ner? Moi?! Ursäkta, men jag är en katt. Jag kan klättra. Även på tak. Tyvärr finns det inga bildbevis, vilket jag tycker är dåligt. Matte kunde väl ha fotograferat mig istället för att stå där och oja sig!

5/5 2011

Jag har inte tid att skriva så mycket. Det är ju vår. “Och?” säger du. “Precis”, säger jag.
Det finns förmodligen ingen människa som kan fatta hur jobbigt det är att vara katt så här på vårkanten. Och jag är inte säker på att ni kommer att förstå även om jag försöker förklara. Men eftersom en bild, enligt ryktet, säger mer än tusen ord så följer här nedan en pedagogisk bildserie:

Våren är jobbig för att …

... jag måste ha koll på allt som flyger och kryper.

... jag måste ha stenkoll på allt som flyger och kryper. Jag har inte ens tid att titta in i kameran.

... jag måste ha stenkoll på att ingen snor maten inomhus. Alltså måste jag springa ut och in hela tiden.

... jag måste ha stenkoll på att ingen snor mitt torrfoder medan jag är ute och jagar. Alltså måste jag springa ut och in arton gånger om dagen.

... jag måste slicka bort vinterpälsen samtidigt som jag håller mig i form genom höga benlyft.

... jag måste slicka bort vinterpälsen samtidigt som jag tränar höga benlyft inför dagens jakt. OBS! Alla som kan se skillnad på mitt vänsterben och min svans vinner en färsk näbbmus.

Hoppas att du har förstått! (Som min kollega Baloo skulle ha uttryckt det.)

21/2 2011

morrisvask

Colgate – om katten själv får välja.

Jag har hört att katter gillar att ligga i solen. Jaha … Det stämmer inte in på mig i alla fall. Kanske beror det på att jag hade feber halva min barndom och helt enkelt ogillar värme. Eller så är det där med katter och sol bara en myt.

Själv har jag många trevliga smultronställen dit jag gärna återvänder för att ta mig en tupplur. Men där finns ingen sol (mattes garderob, lillhusses hylla bakom ett skynke) och där är inte heller särskilt varmt. Mörkt däremot.

Bästa stället upptäckte jag hursomhelst i somras när det var ungefär femtio grader varmt på ovanvåningen. Då placerade jag mig i det svala handfatet precis under takfönstret. Där kunde jag ligga och känna de ljumma sommarvindarna i pälsen. (Samt skrämma slag på den som kom in på toa för att kissa. He, he!)

Nu är det fem minusgrader, men handfatet är fortfarande mitt favoritställe. Det är kallt. Ibland lite fuktigt. Och då och då ytbehandlat med Colgate MaxWhite Crystal Mint. Härligt!

15/1 2011

Nu är glada julen slut, slut, slut ...

Nu är glada julen slut, slut, slut ...

Äntligen är julen över! Inte för att jag deltar särskilt mycket i det där julfirandet, jag håller mig undan så gott det går. Tyvärr hade jag inget val när människorna här i huset strax före jul satte fast en tratt på mitt huvud. En jultratt.

Det var fasansfullt! Hur jag än kastade mig hit och dit, ålade baklänges och slängde med huvudet så satt den fast! Precis som de där trattarna jag måste ha när jag har varit hos veterinären.

Människorna skrattade våldsamt och det kändes väldigt förnedrande alltihop. Dessutom tycker jag inte att de där guldstjärnorna matchar mitt combat-halsband. Jag är en tuff kille.

Fast det är klart … Lite bling-bling på en tuffing har ju aldrig varit fel. Man kanske skulle riva loss guldet innan det åker i soppåsen?

4/10 2010

Stör ej. Jag skapar.

Stör ej. Jag skapar.

Jag har länge tänkt att det verkar ganska soft, det där som matte håller på med. Alltså: hon står eller sitter vid sitt skrivbord. Och så knattrar hon på tangenter. Samt stirrar på en skärm.

Fast jag har märkt att matte vissa dagar kan tycka att det är lite jobbigt att stå där och knattra. Hon suckar. Surfar på nätet. Dricker kaffe. Suckar lite till. Knattrar och tar bort. Knattrar och stirrar. Surfar igen. Dricker mer kaffe.
Att dricka så mycket kaffe måste i och för sig vara jättejobbigt, men jag tror inte att det är där problemet ligger.

Hursomhelst: häromdagen, när matte verkade ha en sån där kaffedag, bestämde jag mig för att hjälpa till med själva knattrandet. Jag hoppade upp på skrivbordet, la mig på tangentbordet och fick världens flyt – bara sådär!
Efter mitt lilla gästspel kan jag faktiskt inte förstå varför matte suckar. Det var ju så himla lätt! Ganska vilsamt till och med.

Vad jag skrev? Det började såhär:  °°°°°°°°°°°°°°°°°°°§§§§§§§§§§§§§§§§§§ och slutade med sju blanksidor.
Litteratur när den är som bäst!

27/9 2010

Gröna snickarbyxor? Aldrig!

Gröna snickarbyxor? Aldrig i livet!

Matte har varit på bokmässa i Göteborg. Och jag brukar inte bry mig. Eller jo, lite … När matte är bortrest måste jag vara inne hela dagen – eller ute hela dagen – eftersom ingen kommer och öppnar dörren när jag säger till. (De andra människorna är inte hemma på dagtid.) Bortsett från det så brukar jag inte bry mig. Jag är en självständig katt. Ganska asocial, faktiskt. Matte får åka hit och dit, jag klarar mig själv.

Men den här gången känns det inte riktigt bra. Igår när matte kom hem pratade hon jättemycket om en annan katt. En tecknad katt! Och det lät precis som om hon hade träffat honom … Ni hör hur knäppt det låter, eller hur?

Katten ifråga heter för övrigt Findus och ser ut precis som jag, men han är klädd i knasiga kläder och kan prata med sin människa.

Jag är inte svartsjuk – absolut inte! – men är lite orolig för att matte ska få för sig att klä mig i gröna snickarbyxor. Eller tvinga mig att börja prata.
Missförstå mig inte: alla katter kan prata, vi kan alla språk, men vi vill inte prata.

Det är nämligen mycket lättare att komma undan med ett “mjau”.

4/8 2010

Släpp ut mig till mellanmålen!

Släpp ut mig till mellanmålen!

Matte tycker att jag har blivit smal och benig under sommaren. I våras gnällde hon över att jag var för tjock. Personligen tycker jag att hon kan sluta oroa sig – jag följer bara naturens gång.

Är det oklart? Okej, då ska jag förklara: På vintern är det inget vidare att vara ute. Man blir blöt om tassarna, alla de mumsiga mössen är som bortblåsta och det är kallt. Man vill helt enkelt stanna inomhus, ligga på soffan och äta torrfoder.
Men på sommaren är det annat ljud i kattpinglan! Då kan man smyga runt i gräset och höra hur mellanmålen prasslar i buskarna. Precis när man vill kan man ge sig ut på jakt för att fånga en munsbit – och det vill man så klart mest hela tiden!

Min smärta sommarfigur beror alltså på att jag ständigt är i rörelse. Jag hinner inte ens gå in för att äta torrfoder eftersom det kan hända att jag missar något gott ute i trädgården.
Många semesterfeta människor skulle må bra av musdieten, det kan jag tydligt se så här i augusti när de latat sig för länge och ätit för många glassar.
Nu är det hur som helst hög tid att jag sticker ut i naturen igen – fick just korn på en fasan!