Brott och straff

15/8 2011

Frihet.

Free. At last.

När människorna jag bor hos åkte på semester skickade de mig på koncentrationsläger. Så fruktansvärt orättvist! Medan de badade, åt glass och grillade hejdlöst blev jag inlåst och hänvisad till en diet på vatten och torrfoder. Inga läckra småfåglar, inga kaninungar, inga näpna näbbmöss – bara torrfoder.

Under min vecka i fångenskap försökte jag rannsaka mig själv: Hade jag gjort något för att förtjäna detta straff? Fanns det en rimlig orsak till denna förnedrande behandling? Nej. Hur jag än vände och vred på saker och ting kom jag fram till samma slutsats: Jag är en ovanligt snäll katt som aldrig besvärar dem jag bor hos. Jag är, vid närmare eftertanke, bäst!

När matte äntligen kom och hämtade mig förväntades jag bli glad över att se henne. Glad?! Om jag hade varit ett något större kattdjur skulle jag ha slitit henne i stycken. Istället svor jag långa ramsor hela vägen hem. Och väl hemma gav jag mig ut på en heldagsjakt – alltmedan jag funderade över om jag någonsin skulle återvända till dem som sett till att sätta mig bakom lås och bom.

Det gjorde jag. Kanske var det prasslet av torrfoderpåsen. Eller tanken på att få sova i de små människornas sängar, alldeles intill dem, gärna under täcket. Jag slår vad om att det inte var deras beslut att låsa in mig.