Bokklubben GIRL:IT finns numera också i Tyskland. I årets första bokpaket ligger Eingebildete Zicken und Gitarrengötter – just det: Mallgrodor och gitarrgudar – del 1 i Starlight-serien!

Klicka här om du är nyfiken på tyska GIRL:IT!

Sa du Marcus Hellner? Nä, honom känner jag inte till.

Man brukar säga att man ska ligga lågt i början för att kunna spurta på slutet. Inte min stil. Jag satsar allt från start!
Ett bra upplagt lopp går till ungefär så här:

1. Fånga en god mus.
2. Sätt dig på trappan med ryggen mot ytterdörren så att bytet inte syns.
3. Jama hjärtskärande. (OBS! Utan att släppa musen.)
4. När någon öppnar dörren kastar du dig in i hallen och sätter kurs mot vardagsrummet.
5. Ignorera publikens hejarop (”Han har nåt i munnen! Släng ut honom!”) och fokusera på din uppgift.
6. Kör innerspår.
7. Tacka och ta emot om du får hjälp på upploppet: det finns hundradelar att tjäna på en avslutande luftfärd strax innan målgång. (Kom ihåg: Släpp inte musen!)
8. Kolla sluttiden.
9. Kasta ett öga på norrmannen bakom dig, sträck upp tassarna i luften och jubla.
10. Ät musen.

I sista boken om Sofie och Speedy hamnar Sofie på den flotta travbanan Vincennes utanför Paris!

Nu har sista delen i Stall Humlebygården-serien kommit ut! Den heter En riktig vän och innehåller ett spännande äventyr bland hästar och människor på Grosbois, en jättestor träningsanläggning för travhästar som ligger i närheten av Paris. Boken bjuder dessutom på kärlek, vänskap – och en otäck skurk. Du som är medlem i PennyGirl-klubben kanske redan har läst den. Om du inte är medlem, men är nyfiken på boken: läs mer här på min hemsida! Titta under fliken Mina böcker och klicka dig vidare till Stall Humlebygården.

Sebbe kom till mässan! Nej, jag skojar bara Det var ju Robin Söder från Blåvitt!

I lördags berättade jag om Lundeby IK-serien på bokmässan i Göteborg. Med mig på scenen hade jag Robin Söder från IFK Göteborg! Vi pratade om snygga pokaler, snälla tränare och hur man når ända till Allsvenskan. (Robin visste inte riktigt varför just han har lyckats så bra, men han sa att man måste tycka att fotboll är det bästa som finns och träna jättemycket.) Vi pratade också om att sitta på bänken och om att aldrig ge upp.

En sak som jag kom på innan jag träffade Robin var att han påminner mycket om Sebbe i Lundeby IK-böckerna. Robin började spela fotboll i en liten klubb i en liten by, precis som Sebbe och gänget. Och för att få ihop ett lag lirade killar och tjejer tillsammans. Precis som i Lundeby IK!

Så här glad var jag för att Robin ville snacka fotboll med mig!

När Robin och jag hade pratat färdigt var det dags för trixtävling! Många barn ville utmana sin idol och eftersom Robin bara fick använda vänsterfoten lyckades Vincent från publiken klå honom med hela två tillslag. (Robin skyllde på skorna ) Den glade vinnaren Vincent fick senaste boken i Lundeby IK-serien, Sebbe på bänken. (Men jag tror nästan att han blev allra gladast för Robins autograf!)

Trixtävlingen i full gång!

Jag har under de senaste månaderna ägnat mig åt ett eget litterärt projekt. Matte vet inte om det (finns ju risk att hon stjäl idén). Hursomhelst så tänkte jag att om en björn kan skriva böcker om filosofi (Tao enligt Puh) så kan väl jag göra nåt liknande inom matematik. Och jag har faktiskt kommit fram till en enkel – men genial – formel:

Katten ...

musen ...

… tiotusen!

Free. At last.

När människorna jag bor hos åkte på semester skickade de mig på koncentrationsläger. Så fruktansvärt orättvist! Medan de badade, åt glass och grillade hejdlöst blev jag inlåst och hänvisad till en diet på vatten och torrfoder. Inga läckra småfåglar, inga kaninungar, inga näpna näbbmöss – bara torrfoder.

Under min vecka i fångenskap försökte jag rannsaka mig själv: Hade jag gjort något för att förtjäna detta straff? Fanns det en rimlig orsak till denna förnedrande behandling? Nej. Hur jag än vände och vred på saker och ting kom jag fram till samma slutsats: Jag är en ovanligt snäll katt som aldrig besvärar dem jag bor hos. Jag är, vid närmare eftertanke, bäst!

När matte äntligen kom och hämtade mig förväntades jag bli glad över att se henne. Glad?! Om jag hade varit ett något större kattdjur skulle jag ha slitit henne i stycken. Istället svor jag långa ramsor hela vägen hem. Och väl hemma gav jag mig ut på en heldagsjakt – alltmedan jag funderade över om jag någonsin skulle återvända till dem som sett till att sätta mig bakom lås och bom.

Det gjorde jag. Kanske var det prasslet av torrfoderpåsen. Eller tanken på att få sova i de små människornas sängar, alldeles intill dem, gärna under täcket. Jag slår vad om att det inte var deras beslut att låsa in mig.

En sprillans ny bok för vuxna! Medförfattare är Bengt-Erik Engholm och Lena Thoft-Sjöström.

Det är kul att samarbeta! Vardagsedge är ett samarbete mellan mig, författaren Bengt-Erik Engholm och illustratören/serietecknaren Lena Thoft-Sjöström. Igår fick jag boken i min hand och känner mig väldigt stolt över resultatet. Den blev precis så fin som jag hade hoppats! Om den är rolig? Ja, det ska kanske andra bedöma .

Vill du veta mer om Vardagsedge kan du gå in under fliken Mina böcker här på min sajt – eller klicka dig in på Kakao förlags hemsida. Där kan du ladda ner ett litet smakprov!

A roof with a view ...

Jag har hittat ett nytt favoritställe! Det heter taket och verkar inte vara lika populärt bland människorna som bor i det här huset. Själv tycker jag hursomhelst att det är perfekt. Jag förstår inte hur jag har kunnat undgå denna toppenplats i hela mitt liv.

Om man klättrar allra högst upp, sätter sig bredvid skorstenen och tittar västerut kan man se Turning Torso och Kronprinsen. Ja, man kan också se hagen där min hästkompis Sara bodde förut. Och Rosengårdsrondellen. I öster syns ett böljande landskap med betande får. Och yttre ringvägen. Säga vad man vill om Skåne, men vackert är det i alla fall!

Tyvärr har jag (än så länge) bara varit däruppe en gång. Och den gången blev det ett himla liv. De små människorna – som låg i sina sängar – klagade på att det knastrade när jag promenerade på takpappen. De stora människorna, särskilt matte, oroade sig för att jag skulle trilla ner.

Trilla ner? Moi?! Ursäkta, men jag är en katt. Jag kan klättra. Även på tak. Tyvärr finns det inga bildbevis, vilket jag tycker är dåligt. Matte kunde väl ha fotograferat mig istället för att stå där och oja sig!